När Barely Legal kom var The Hives typ bara kända inom Fagerstas omkrets, men detta 
skulle snart ändras. Barely Legal är The Hives första album och deras port från obygden i gnällbältet till världen. I Barely Legal går sångaren Pelle ”Howlin Pelle” Almqvist på högtryck eftersom det är också han som står för majoriteten av sången eller skriket som många karaktäriserar hans höga röst. Dock är sången riktigt bra och låtarna har bra tryck, i synnerhet ”aka I-D-I-O-T” som har bra text och framförs bra. Det första titelspåret som har det udda namnet ”Well Well Well” ger dock ett riktigt bra intryck med ett imponerande trumsolo av Chris Dangerous. Ett garageband som The Hives måste ha en otrolig trumtalang eftersom det måste gå fort undan och Chris levererar med råge och lite till.
För er som dock inte känner till vilka som spelar så har det ändrats direkt sedan starten och förutom Pelle Almqvist och Chris som står för trummorna så är Nicholaus Arson på gitarr samt bakgrundsång. Vigilante Carlstroem står även han för bakgrundssång och kompgitarr medan Dr Matt Destruction står för en blytung bas.
”Here we go again” är plattans helt klart bästa låt och i synnerhet pausen i mitten av sången får oss att tappa andan. Det är tung garagerock och punk som håller än idag. Trots att bandet är mer kända för sina stora hits så är det med denna platta som resan mot stjärnorna påbörjades med innan Tambourine smällen kom. Detta bör man komma ihåg.
Låtlistan är som följande:
1. ”Well, Well, Well”
2. ”a.k.a. I-D-I-O-T”
3. ”Here We Go Again”
4. ”I’m a Wicked One”
5. ”Automatic Schmuck”
6. ”King of Asskissing”
7. ”Hail Hail Spit N’ Drool”
8. ”Black Jack”
9. ”What’s That Spell?…Go to Hell!”
10. ”Theme from…”
11. ”Uptempo Venomous Poison”
12. ”Oh Lord! When? How?”
13. ”The Stomp”
14. ”Closed for the Season”
15. ”Lost and Found (Japanskt bonus spår)
16. ”Howlin’ Pelle Talks to the Kids (Japanskt bonus spår)
Det som är både upp och ner med Barely Legal är att varje spår på skivan är omkring 1-2 minuter långa, med några få undantag. Detta är rätt typiskt för garage rock och punkband, men tyvärr för det med sig en rätt besk eftersmak när man lyssnat klart och undrar ”är skivan redan slut här?”. Dock är det också rätt bra eftersom man inte tröttnar på en låt och varje av The Hives avklaras lika kaxigt som det som har blivit bandets ledmotiv i branschen. Slutligen kan vi säga att även om plattan är riktigt bra så saknas det en riktigt tung låt som t.ex. ”I hate I told you so”, men varje band har sin början och detta är historien hur the Hives kom till.